Tålamod och bristen på just tålamod

Vissa dagar kan allt gå emot en och man klarar det med en klackspark och håller huvudet högt och skrattar åt skiten. Men andra dagar så är tålamodet bara helt obefintligt, helt utan att man kan förklara det för sig själv.
 
Igår var det precis en sån dag, kanske kan jag hitta lite anledningar till det men jag blir ändå arg på mig själv när jag känner att jag inte har tålamod med tex min dotter. För när det gäller just henne så är det väldigt känsligt för mig, jag har bestämt mig för att saker och ting som inte handlar om henne inte heller ska gå ut över henne. Därför blir jag arg på mig själv när jag känner att min tålamod med henne inte riktigt finns fast det inte handlar om just henne utan snarare att jag själv är sjuk eller att det hänt något jobbigt på jobbet.
 
Just igår stämde båda dessa grejer in och jag kände mig helt slut när jag satte mig i soffan på kvällen, då kom tankarna att det verkligen inte alltid är så lätt att vara ensamstående med ett barn som har egen stark vilja, som inte har något dagis medans jag själv ska jobba och att jag samtidigt är sjuk. Jag tände till på insidan från noll till hundra så fort det var någonting men fick hela tiden bita mig i tungan för att inte skrika högt.
 
Hur gör ni när ni känner att tålamodet och humöret är på botten men att ändå klara av att hantera era barn eller andra runt omkring er ? 
 
Därför blev det en tidig kväll och somna in till Mio min Mio och försöka hinna somna in mellan hostattackerna som kommer över mig med jämna mellanrum ( hatar verkligen att vara sjuk och jag är så trött på det nu efter bara några dagar i denna värmen )
 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback